För tio år sedan var jag med och ledde en svensk kampanj mot den då nyss föreslagna "FRA-lagen". Vi gjorde motstånd emot omfattande, automatisk övervakning av all trafik som korsar landets gränser, och emot långtgående möjligheter för en svårgranskad, statlig koloss att experimentera med uppgifter som vi i dag vet går att använda för att manipulera politiska åsikter, kommersiella preferenser och personligheter. 

Tyvärr ligger det nära till hands att tro att den i övrigt väl ansedda politiska kommentatorn Ewa Stenberg utsatts för sådan manipulation. I en text i Dagens Nyheter 24/4 förkunnar hon att vi som var emot att Försvarets radioanstalt (FRA) skulle få sådana långgående befogenheter kan ha påverkats av, till och med köpts av, främmande makt (läs: Ryssland). Hon skriver:

"I Sverige gömde sig okända uppdragsgivare bakom pr-byråer och manipulerade FRA-motståndet 2008. Det kan ha varit en främmande makt, men i Sverige är sådant lagligt."

För oss som demonstrerade med tusentals andra, delade ut flygblad, besökte möten med myndighetspersoner och mejlade riksdagen är det svårt att bemöta Stenbergs anklagelser. Påståendet är ju egentligen att jag av mörka krafter lurats att tro att mitt engagemang var på riktigt. Som om vore jag ett offer för något jag inte själv förstår.

Min upplevelse går isär med Stenbergs. För mig, som i dag arbetar med mänskliga rättigheter i digitala miljöer, är hennes logik även objektivt besynnerlig.

Dels har Europadomstolen fastställt att den svenska FRA-lagen har brister. Dels menar en närmast enhällig internationell kår av experter, bland annat FN:s generalförsamling, EU:s högsta domstol och Europarådets parlamentariska utskott, att den sorts verksamhet Stenberg försvarar kan hota yttrande- och åsiktsfrihet.

I min mening är bristerna så svåra att åtgärda, och de potentiella hoten så allvarliga, att jag fortfarande anser att lagen behöver rivas upp.

Men det har alltid varit en kampanjmetod att anklaga motståndarna för att verka för mörka intressen och använda smutsiga metoder. Stenberg exemplifierar den. Genom att i allmänna ordalag misstänkliggöra en stor grupp undviker hon risken att bli motbevisad. Och det är så jag minns FRA-debatten: myndighetspersoner och politiker använde smutsiga metoder, och påstod att vi som inte höll med inte förstod, var olojala mot nationen och lät oss luras.

Givetvis var det många som hade ett intresse av att FRA-lagen inte röstades igenom. Teleoperatörer var till exempel kritiska mot lagstiftningen för att de inte ville tvingas behandla sina kunder dåligt. Det är ett lovvärt mål för varje kommersiell verksamhet.

Även journalister var oroliga, inte minst på grund av källskyddet. Till följd av att de uttryckte den oron fick lagen specialbestämmelser om hur journalisters trafik kan övervakas med hänsyn till detta.

Mina motiv att demonstrera var i stället att jag inte anser mig behöva utstå att staten behandlar mig dåligt.

Det är en inställning jag håller fast vid än i dag, och jag betackar mig för antydningar om något annat.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Amelia Andersdotter